Job Job
1 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
2 Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
3 Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
4 Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,
5 så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,
6 då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
7 och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.
8 Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt
9 - vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;
10 men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:
11 "Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
12 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.
13 Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.
14 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.
15 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.
16 Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;
17 kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.
18 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
19 Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp."
20 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.
21 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.
22 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.